Ensam hemma
Förra helgen var jag ensam hemma för första gången, det kändes konstigt och lite läskigt att sova själv men det gick bra. Clive var i Douala för att hämta hem varor, han ska nämligen börja sälja kläder igen. Någon av oss måste ju ha en inkomst. Hur ska vi annars klara oss? Det är inte lätt att vara en mänsklig rättighets aktivist och samtidigt ha räkningar att betala.
I måndags började jag i min nya franskagrupp och trivs bra med läraren, som är en frankofon som tycker att anglofoner talar dålig engelska, och de andra eleverna, fyra prata glada damer, en läspande kille och en tjej i min ålder som verkar snäll. Jag måste öva en hel del för att komma ikapp mina studiekamrater som är Kamerunare och därför mer vana vid att höra det franska språket än vad jag är.
Arbetet med organisation går framåt. Clive har bestämt sig för att börja undervisa poliser och fångvakter om de mänskliga rättigheterna och anordnade i onsdags en workshop med elva konstaplar här i Bamenda. Vi har även fått igång sex mänskliga rättighets klubbar. När jag besökte en av klubbarna torsdags sjöng eleverna och trummade på sina bänkar. Jag kunde inte låta bli att le. Jag fick en underbar känsla i kroppen, en känsla som man bara kan få på den afrikanska kontinenten. Livet här är inte lätt men på något konstigt vis är det ändå magiskt.
