Att resa
Det ar inte alltid malet som ar det viktigtaste utan sjalva resan. Jag mar som bast nar jag ar i rorelse. Det kan vara i en buss, bil eller pa okada. Eller att alltid ha nagot pa gang, standig utveckling.
Att resa i Kameun ar ett aventyr. Vi tog oss till Kumba med buss. En resa som brukar ta ca sex timmar men som for oss tog atta timmar denna gang. Chafforen stannade vid manga platser och akte desutom hela vagen till Douala for att sedan vanda tillbaka och ta oss till Kumba. Vid tva tillfallen glomnde han passagerarepa platser dar vi stannade och en kille fick aka efter bussen med okada. I slutet av resan borjade folk bli lite irriterade och det uppstod konflikter pa bussen. Jag kunde inte gora annat an att skratta fran mitt horn dar jag satt ihoptryckt. Vi kom tillslut fram till Kumba, trotta, men helskinade.
Varje gang jag kommer till Kumba ar det som att komma hem. Kumba var den forsta platsen jag bodde pa i Kamerun och jag trivs verkligen dar. Det var kul att traffa vanner och gamla kollegor igen men besoket vart inte sa langvarit.
Vi fortsatta till Limbe for att njuta av varmen och stranden, vidare till Douala och nu ar vi for forsta gangen i Kribi. Har ar det varmt men det flaktar friskt fran havet. Igar tog vi oss med bat via en flod till en pygme-by. Vi sag vattenfall, njot av farsk fisk och kopte konst. Vi avslutade dagen pa stranden och njot av havet tills solen gick ner.
Vi avslutar verkligen var resa i Kamerun pa basta satt och jag vet, med all sakerhet, att sa snart vi ar tillbaka i Sverige igen kommer jag att langta hem.
Sista dagarna i Bamenda
I veckan tog vi oss upp i bergen till Babungo Intergrate Mental Health Care (BIMEHC) och jag blev glatt overaskad over att se det val utarbetade centret. Det hade for tillfallet 12 boenden och en hel del personal. Varje boende har en egen skotare, det finns en kokerska, larare, sjukskoterskor m.m.
Nagot som jag redan visste men anda fick en chock nar jag horde ar att det endast finns EN psykiatrisk lakare i hela landet. Han ar forstas plaserad i huvudstaden men besoker centret varannan manad for att konsultera.
Resurserna for centret ar fa men det har byggt en bra grund for att allt ska fungera. De har bl.a en tradgard dar de odlar orter som anvands for traditionell mediciering, de har aven djur; hons och grisar, samt skordar sin egen mat.
Jag traffade tva kvinnor fran Holland som jobbade volontart pa centret. Den ena berattade att hon varit dar i olika omgangar under tio ars tid. Nar hon kom dit forsta gangen fanns nastan ingenting. Centret bestod da av sma morka lerhus dar patienter behandlades av en traditionell lakare. Hon sjalv fick bo tillsammans med lakaren och hans tio fruar. For att ta sig till markanden var hon tvungen att ga 45 minuter till byn for att sedan ta en av byns tva okada till marknaden. Internet fanns bara i Bamenda ca tre timmar darifran. Idag anvander de mobilt internet och hon har en bil sa att hon kan ta sig till stan om det behovs.
Efter besoket pa centret tog vi oss annu hogre upp i bergen och besokte en stor te-odling. Dar hade dom aven massor med djur; kor, tjurar, apor, ormar, strutsar och pafaglar.
Det var en handelserik dag och pavagen hem fick vi bevittna solen ga ner bakom det afrikanska diset i ett vackert bergslandskap.
Jag har hunnit besoka en av vara klubbar den har vecka ocksa och malat rattigheter med barnen. Resultatet blev lyckat efter en lang diskution med rektorn och inblandade larare. Att sprida information om manskliga rattigeheter i Kamerun ar ett tufft uppdrag och det galler att alltid sta pa sig for att inte bli trampad pa.
Helg
Bamenda ar idag full av roresle och du kan se barn och ungdomar overalt. Det ar en helgdag har och inte vilken helgdag som helst, utan ungdomarnas dag "Youth day".
I lordags hade vi Peace pa besok, min favorit, Clive's brorson. Kanns som om han vaxer lite grann for varje gang jag ser honom. Pa kvallen var jag pa min forsta reggae konsert i Kamerun och jag njot till hundra procent. Sondag spenderade jag tillsammans med vanner. Vi tvattade klader, njot av solen i tradgarden och lagade mat. Pa kvallen gick vi ner till affaren vid vagkanten. Dar sag vi, med bara nagra fa stomavbrott, Nigeria vinna over Burkina Faso i finalen av African Nation Cup.
Det har varit en bra helg och jag hoppas pa en fortsatt bra vecka.
Besvikelse
Idag skulle vi besoka Human Rights Club i G.B.H.S Down Town for att mala med barnen. Allt var planerat och bestamnt men i sista stund far jag ett samtal fran lararen som ar ansvarig for klubben. Han berattar att barnen redan har gatt hem for dagen da det har tranat infor ett event som ska hallas pa mandag.
Jag blir sjalvklart besviken och undrar ibland varfor allt alltid maste andras i sista stund i det har landet. Jag antar att lararen redan visste att dom inte hade nagra lektioner idag men kunde anda inte ringa mig tidigare och informera mig om detta. Framforhallning?! Vi sags senast forra veckan och det var han som bestamnde att idag skulle passa for oss att komma och besoka klubben.
Besvikelse och frustration over att enkla saker inte fungerar ar nagot som man for uppleve manga ganger nar man jobbar i Kamerun. Att forsoka driva en organisation har ar inte latt. Men vi kommer aldrig ge upp! Trotts motgangar forstatter vi kampa for det vi brinner for.
Clive's aldre bror och flickvan har rest hit fran Yaounde. Vi spenderade gardagen tillsammans med alla broder, flickvanner och fruar. Det ar roligt nar alla ar samlade och vi umgas som en stor familj.
Tacksamhet ar ocksa en kansla som jag ofta bar pa nar jag ar har.
Bra dagar
Dagarna gar betydligt saktare har an i Sverige. Allt far ta sin tid och ingen stressar i onodan. Nar vi kom till Bamenda hade vi fullt upp med familj, vanner och organisationen men nu borjar allt lagga sig och vi gor saker och ting i samma lugna takt som alla andra har.
Igar tog vi oss pa dammig vagar i en extremt varm bil upp till byn for att halsa pa pappa, farmor och dom andra. Det var roligt att se alla igen och huset var iordning gjort. Alla var glada och jag fick bade tid att prata med farmor och leka med barnen.
Sedan jag kom har jag kopt pa mig massor med fina tyger och bestallt en hel del klader fran skraddaren. Min nya dress fick jag i lordag och jag alskar den. Tyvarr ar intenet extremt segt har och jag har dessutom lyckats skaffa mig virus pa mitt usb-minne sa jag kommer inte kunna ladda upp nagra bilder.
Varje morgon passar vi pa att njuta av solen utanfor vart hus, jag hinner lasa bockerna som jag aldrig hinner lasa i Sverige och jag trivs som fisken i vattnet nar jag far arbeta med organisationen och dela med mig av min kunskap om de manskliga rattigheterna. Ja, som ni forstar sa har vi det ganska bra har!
Bamenda
Mycket har hant den senaste veckan.
Vi lyckades ta oss till United Nations Centre for Human Rights and Democracy in Central Africa nar vi var i Yaounde men eftersom ansvarig for dokumenten inte var tillganglig sa fick vi inte tag i bockerna som vi vantar pa. Vi fick dock med oss 20 kopior av the Universal Declaration on Human Rights.
Efter en lang bussresa kom vi till Bamenda och har haft fullt upp sedan dess. Forsta kvallen var vi ute med vanner och det kandes precis som vanligt, som om vi inte ens hade varit borta.
I fredags tog vi oss till en by langt upp i bergen for att delta vid en tradionell begravning. Det var mat, dricka, musik, dans och manga fina motten. Mannen som gatt bort var en slakting till Clive som pa vart brollop gav oss en hona. Nu fick vi en hona igen, av en av mannen i byn, men denna gang fick Clive's morbror ta hand om den.
I lordags hade vi var efterlangtade workshop och jag kan inte vara annat an nojd. Det gick som pa rals och alla deltagare vara mycket tacksamma och glada over att fa ta del av den information som vi hade. Vi hade aven manga givande diskutioner.
En pojke kom till workshopen for att beratta om sina egna erfarenheten av manskliga rattighets krankningar. Han blev oskyldigt anklaga for stold och holls haktad under tre dagar. I dessa tre dagar satt han bunden till armar och ben i en cell och blev slagen av poliser. Nar dom hade hittade den skyldige slappte dom pojken. Han hade da missat ett viktigt prov i skolan men skolledning lat honom inte skriva om provet trots att det hade vissat sig att han var oskyldig och haktad helt i onadan. Fruktansvart!
The Nationat High Commissioner on Human Rights and Freedom var ocksa narvarande under workshopen och jag tror att vart sammarbeta med honom kommer att kunna utvecklas.
Efter workshopen var vi trotta och sondagen blev precis som en sondag i Kamerun ska vara. Vi tvattade klader pa morgonen, laste och sov en timme till, at lunch hos Clive's morbror och handlade lite pa marknaden pavagen hem. Min van Injoh till oss pa eftermiddagen och vi lagade mat och pratade medan Clive akte till stadion for att kolla pa fotboll. Pa kvallen kom regnet och det blev tidig sanggang eftersom det inte finns mycket att gora har nar det regnar.
Ni kanske undrar varfor det regnar under torkan!? Det gor vi med!! Regnet brukar inte falla forran i mitten av mars men sedan vi kom till Bamenda har det regnat varje dag. Klimatforandringarna syns i alla delar av varlden!
Fexibel
Har i Kamerun maste man vara ganska flexibel. Saker och ting blir nastan aldrig som man har tankt sig.
Planen var att vi idag skulle resa till Bamenda men eftersom jag sedan i sondags har haft diareé och magont sa har vi inte lyckats ta oss nagonstans mer an till narmaste klinik. Dar fick jag konstaterat for mig att jag formodligen bara har atit nagot daligt. Inga parasiter den har gangen tack och lov.
Tanken var att vi skulle hamta material pa United Nations Centre for Human Rights and Democracy in Central Africa nar vi anda var i Yaoundé men jag har inte lyckats logga in pa var email for att fa fram den information som jag har behovt. Istallet har jag forsokt ringa huvudkontoret utan resultat. Telefonlinjerna i Kamerun och ingen hojdare och internet ska vi inte ens tala om.
Om man ska orka vara har, leva har och jobba har, sa maste man vara bade flexibel och kreativ. Om man inte redan ar det sa kan jag garantera att man blir det efter ett tag i Kamerun.
Yaoundé
Vi landade i ett 30 grader varmt Douala, kandes som att ga rakt in i en bastu. Pa flygplatsen mottes vi upp av glada vanner och familj. Kanns bra att vara hemma igen!
Vi tog buss direkt till Yaoundé och har nu spenderat nagra dagar har, i Kamerun's huvudstad. Vi har hunnit umgas med vanner och sett oss omkring i staden. Hade aven planer pa att besoka nationalmuseet men nar vi kom dit blev vi informerade om att museet var stangt pa grund av ombyggnad, som mycket annat i Kamerun.
Nagot som man lagger marke till i Kamerun ar dessa standiga forandringar och hur klyfterna mellan rika och fattiga vaxer sig allt storre. Du kan se stora hus med hoga stangsel och sma rum med stora familjer i.
Variation ar ett annat ord som jag skulle vilja anvanda for att beskriva Kamerun pa ett mer positivt satt. Har lever rika, fattiga, fransktalande, engelsktalande, muslimer och kristna pa samma plats. Det forvanar mig att Kamerun annu inte har haft nagra krig och att manniskor har, trotts olikheter, respekterar varandra och lever i harmoni tillsammans. Vi har mycket att lara i Sverige.
En dag satt jag pa en bar tillsammans med vanner. Musik stromade ur hogtalarna och pa en tv visades musikvideor med en annan typ av musik. Pa andra sidan stacketet for bilar och motorcyklar forbi. Nagra kvinnor salde mat pa ett stalle och pa ett annat stod ett gang unga killar som salde paladdning for mobiler. Manniskor passerade och nagra man stannade vi en plastmatta. De tvattade sina hander, fotter, oron, ansikten, armar och ben. Mitt i allt kaos, utanfor en hogljud bar, stallde dom sig och bad. Man kom och gick och det turades om att anvanda mattan som lag dar pa den roda sanden vid vagkanten. Intrycken ar manga och som jag namnde tidigare ar nog variation det basta ordet for att beskriva Kamerun.
En vecka kvar...
Nu är det bara en vecka kvar tills vi åker. Det är mycket som ska ordnas, inhandlas och packas.
Första gången jag var i Kamerun och gjorde min praktik reste jag tillsammans med min studiekamrat Ida. Det var en rolig tid då allt var nytt och spännande.
Jag glömmer aldrig första dagen och natten då vi färdades i en bil genom regn och lera lyssnades på en Dolly Parton skiva som spelades om och om igen. Vi stannade någonstans för att chauffören, vår dåvarande chef, skulle fixa bilen och det enda vi kunde se utanför rutan var mörker.
Han tog oss till ett bageri och vi plockade på oss det vi kunde känna igen. Efter en lång resa kom vi tillslut fram till ett litet hotell. Chefen sa god natt och sedan ”we are leaving first thing in the morning”. Vad är egentligen ”first thing in the morning”?!
På vårt rum hade vi såklart en stor kackerlacka och när Ida och jag bestämde oss för att kasta ut den ur rummet med hjälp av en toffla fick städerskan sig ett gott skratta.
Jag ler för mig själv när jag tänker tillbaka på den tiden och jag minns det som om det var igår.
Under vår praktikperiod köpte Ida en bärbar dator som hon idag inte har någon användning för så den får åka tillbaka ner Kamerun.
Stort tack Ida, den kommer verkligen komma till användning för oss!
Jag har även lyckats få tag i två projektorer idag så nu kommer vi kunna använda oss av PowerPoint presentationer på våra workshop, vilket är hur bra som helst!
Inga t-shirtar blev det denna gång men vem vet vad FN har att erbjuda oss när vi kommer till Yaoundé!?
Jag har i alla fall köpt ett stort block och massvis med pennor i alla möjliga olika färger. Barnen i Kamerun ska få måla sina rättigheter.
Är pirrig och förväntansfull över att resa tillbaka. Ser verkligen framemot att få jobba med organisationen, träffa familj och vänner, äta färska frukter och njuta av solen.
Simma lugnt!
Nedräkning
Två månader kvar till avresa och det är mycket som ska planeras och ordnas.
Jag har börjat skriva på det som jag ska föreläsa om när jag kommer tillbaka till Kamerun och inser värdet av att ha kvar gammalt studiematerial. Mycket sitter i ryggmärgen men ibland behöver minnet friskas upp en aning. Känns som om jag nu kan läsa böckerna med andra ögon och lättare koppla teori till praktik.
Inbjudningarna till workshopen är gjorda och ska snart delas ut. FN har lovat oss utbildningsmaterial som kommer att kunna hämtas på deras kontor i Yaoundé när vi kommer. Vi letar fortfarande efter en bra men inte alltför dyr lokal men bitarna börjar mer eller mindre falla på plats.
Vi saknar dock fortfarande några saker som kanske du kan hjälpa oss med?
- Bärbara datorer (begagnade men funktionella)
- En projektor
- Hjälp att trycka t-shirts och broschyrer
Kontakta oss via: [email protected]
Kamerun 2013
Biljetterna är bokade, vi åker till Kamerun i januari!
Lyckan är obeskrivlig. Jag har längtat länge och äntligen ska jag få åka hem igen. Jag är ganska bra på att leva här och nu men saknaden av livet i Kamerun, familjen och vännerna där, finns med mig varje dag.
Att få komma ner och fortsätta mitt arbete för HEC är också något som jag ser fram emot. Jag har jobbat mycket med det administrativa under tiden jag har varit i Sverige men längtar efter att ge mig ut i fält igen, det är ju det som mitt hjärta brinner för!
Tack vare två lyckade välgörenhetsloppisar samt ett bidrag från Skolberga HVB finns det nu möjlighet att fortsätta undervisa om de mänskliga rättigheterna i Kamerun. Vi kommer att börja år 2013 med workshop för lärare, gamla som nya samarbetspartners, och hoppas på att kunna ha kontinuerliga utbildningar framöver. Men för att detta ska bli möjligt måste vi ha fler som vill stöttar HEC’s arbete.
Jag har även planer på att ta fram nytt material som kommer att kunna användas i utbildningssyfte och söker nu stipendium för att kunna utveckla min ide.
Det kommer att finnas mycket att göra när vi kommer ner till Kamerun men vi jobbar emot tiden och eftersom vi bara kommer att kunna vara där i sex veckor så får jag vara glad för det lilla vi hinner med.
Att få ta del av början på ett nytt år med HEC, umgås med familjen, träffa vänner och bara vara är det jag längtar efter just idag.
Loppis igen
Igår hade vi vår andra loppis i trädgården på min arbetsplats. Vädret var en aning bättre än sist men några små regnskurar fick vi stå ut med.
Jag vill tacka alla medverkande; personal, boenden, besökare och givare. Det är ni som har gjort dessa två välgörenhetsloppisar möjliga och era bidrag kommer att göra vårt arbete i Kamerun ännu bättre och mer framgångsrikt.
Det handlar inte bara om att få in pengar för att vårt utbildningsprojekt ska kunna fortsätta. När människor visar medkänsla och kärlek för det vi gör får vi ny energi till att fortsätta kämpa för och sprida kunskap om allas lika värde och rättigheter i Kamerun.
Tack!
Små steg i rätt riktning
Alla utvecklas vi i olika takt, ibland flyter saker och ting på ganska bra, andra gånger går det extremt långsamt. Men en sak är säker; det går framåt!
Projektet ”alla kan göra skillnad” fortsätter. Lördagen den 29 september drar vi igång ännu en välgörenhetsloppis. Med hopp om bättre väder och fler besökare förbereder vi oss nu inför helgen.
Vi har haft turen att få med en notis i lokaltidningen Mitt i Botkyrka/Salem och tror att detta kan vara ett litet steg i rätt riktning.
Lyckad loppis
Igår hade vi, trotts regn och rusk, välgörenhetsloppis i trädgården på min arbetsplats. Det blev en lyckad dag och alla inblandade verkade var nöjda och glada. Maten gick åt och vi sålde både, kläder, tv-apparater, filmer, skivor, glas, porslin och annat smått och gott. Det är många som skänkt saker till loppis och vi har en hel del kvar att sälja så planen är att ha ännu en välgörenhetsloppis om några veckor igen, och denna gång hoppas vi på bättre väder.
Välgörenhetsloppis
Det var längesen jag skrev, inte för att jag inte har velat skriva utan mer för att jag inte har haft något att skriva om. Men nu är det dags att förbereda sig för vintern och resan tillbaka till Kamerun. Jag har under en tid arbetat på ett psykiatriskt HVB-hem i Stockholm. Här har jag fått lära mig mycket som jag inte visste om människan och jag kan verkligen säga att jag har växt både i mina tankar och handlingar.
I våras fick jag chans att berätta om HEC och vårt utbildningsprogram för boenden och personal vilket blev början på något nytt. Min arbetsplats vill vara med och ge sitt stöd till HEC och samtidigt få ta del av det vi gör; stärka människor. Jag kallar projektet ”alla kan göra skillnad” och syftet är att boenden och personal ska få en bredare förståelse för värdet och betydelsen av de mänskliga rättigheterna, att de ska får känna sig delaktiga i något lokalt och internationellt, att de ska se att det faktiskt går att göra skillnad samt få känna att de kan göra något för att hjälpa andra. Målet är att alla ska vara delaktiga, få förståelse för andras livssituation och så klart; att göra skillnad!
Vi anordnar därför en välgörenhetsloppis på gården den 1 september mellan klockan 11 och 15. Här kommer det finnas saker att fynda, korv med bröd samt fika till försäljning och självkart tid att tala om de mänskliga rättigheterna, hur situationen ser ut i Kamerun och vad HEC gör för att påverka. Tillsammans hjälps boenden och personal åt att göra denna dag så bra som möjligt och vi hoppas på många besökare. Kom och fynda eller bara fika med oss, alla intäkter går direkt till HEC’s utbildningsprogram.
