Framgång
Vi är nu tillbaka i Bamenda och vardagen efter en tid på resande fot. Elle är även hon tillbaka i sin vardag i Sverige och jag hoppas att hon fick med sig en massa fina minnen hem.
Efter att ha besökt den svarta stranden i Limbe och spenderat en dag i Buea kom vi till Kumba med en underlig känsla, det kändes som att komma hem. Det var riktigt roligt att promenera runt i leran, träffa vänner och bekanta, springa på marknaden, besöka sjön och minnas tiden då jag praktiserade där. Jag och Elle hann dessutom medverka i ett radio program.
I måndags morse tog vi tåget från Kumba till Mbanga, vilket var en ny upplevelse även för mig. Jag har aldrig tidigare åkt tåg i Kamerun och jag kan garantera att det är något helt annat än det vi är vana vid i Sverige. Både jag och Elle var imponerade när Clive avslöjade att vi hade sittplatser men inte anade vi att vi skulle behöva trängas på träbänkar medan en försäljare stod i mitten av tåget och sjöng gospelsånger från ett album som han försökte sälja. Från Mbanga reste vi vidare med buss till Douala där vi krockade med en personbil. Olyckan var knappt märkbar för oss som satt i bussen men jag tyckte synd om bilägare som fick hela sidan av bilen förstörd. Jag förstår inte riktigt hur busschauffören lyckades köra in i bilen som skulle svänga i en korsning, vi körde mycket långsamt och jag såg vad som var på väg att hända men tydligen gjorde ingen annan det. Vi tog en taxi från olyckplatsen till en busspark varifrån vi skulle resa vidare till Yaoundé, Kameruns huvudstad. Innan vi ens hann kliva hur taxin hade ett antal killar börjat slåss om våra väskor. Att många vill bära ens väska i en busspark här är ingenting ovanligt men denna gång förvånades jag över desperationen som uppkom runt omkring oss. Killarna slet inte bara i väskorna utan även i oss och vi fick använda oss av våld för att ta oss igenom folkmassan. Vi möttes av en bekant till Clive och vi fick hjälp att installera både oss själva och vårt baggage i rätt buss.
Dagarna i Yaoundé kretsade mer kring arbete än nöje. Vi hade bland annat ett inbokat möte på United Nations Center for Human Rights and Democracy in Central Africa med Office of the United Nation High Commissioner for Human Rights (OHCHR) regionala representant. Vi fick mycket god feedback och blev även tilldelade 200 kopior av den universella deklarationen om de mänskliga rättigheterna samt 100 mänskliga rättighets t-shirts. Eftersom ett av våra hinder just nu är att vi saknar tillgång till material fick vi chans att beställa en hel del böcker genom centret från deras huvudkontor i Schweiz. Vi besökte även UNICEF och UNESCO kontor och hoppas på framtida samarbeten.
I onsdags åkte vi tillbaka i Douala och med en klump i halsen var jag i torsdags på flygplatsen för att vinka av Elle. Det var mycket jobbigare än vad jag trodde att det skulle vara att se henne åka. Vi vet ju faktiskt inte när vi kommer ses nästa gång.
Att resa runt i landet var både roligt och givande men det är skönt att vara hemma igen. Våra granna skulle i vår frånvara ansvara för tuppen Adam och hönan Elle, som vi fick i bröllopspresent, men en sorlig nyhet möte oss när vi kom tillbaka. Hönan Elle var skadad och behövde tyvärr avlivas så nu har vi bara en tupp kvar. Jag antar att det inte blir några ägg värpta här den närmaste tiden men arbete med organisationen går i alla fall framåt, och det är ju huvudsaken.
