Livet i Kamerun...

Som vanligt har jag varit sjuk. Denna gång var det någon form av förkylning så jag har hållit mig hemma största delen av veckan för att undvika den heta solen. Jag har fördrivit dagarna med att titta på massor med dansfilmer och försökt sätta ihop vår årsrapport som ska vara klar i januari. Detta var sista veckan för terminen och vi har delat ut t-shirtar till alla mänskliga rättighets klubbar. Jag har även avslutat min franskakurs med ett godkännande att jag kan fortsätta på nästa nivå. Det finns många som ogillar avslut men jag gillar det, eftersom jag ser det som början på något nytt.

Human Rights and Gender Club, Baptist High School Mankon, Bamenda.

Det har varit en vecka fylld av stora händelser. Presidentens besök resulterade i att Bamenda kommer att få ett statligt universitet. Lyckan var enorm! Även antydningar om fler sjukhus och renovering av vägar gjordes men det är inte första gången så vi vågar inte hoppas på för mycket. Presidentens besökt var i alla fall lyckat och allt gick bra. Han träffade även sin största rival för första gången någonsin. Kameruns framtid kanske inte är helt klar men betydligt ljusare nu.

Lördagen spenderade vi i Nyen, vår by, där Tad Market hålls var åttonde dag. Det är en av de största marknaderna i Kamerun där människor ifrån olika byar möts och för att köpa och sälja varor av varandra. Marknaden har funnits längre än någon kan minnas och är en helt unik mötesplats. Förutom att vandra runt på marknaden och såklart hälsa på familjen var vi även bjudna till ett evenemang. Jonas, som är svensk, har under två år arbetat med att forma en ordbok på språket Meta, som är Clives modersmål. Språket har aldrig tidigare skrivits men nu finns det en Meta Bookshop precis bredvid marknaden och det anordnas även klasser för dem som vill lära sig skriva på sitt språk. Clives farmor är en av eleverna. Jag fick även chans att träffa de andra svenskarna som arbetar för samma organisation med liknade projekt i olika delar av Kamerun. Det är lustigt hur vägar möts ibland.

Bamenda har blivit invaderat av militärer. Det kryllar av grönkläda män i staden och utanför. Jag gillar deras kläder men deras attityd är inte alltid lika rolig. Inverkan de har på invånarna är att de sprider mer skräck än trygghet. Det märks tydlig att det är något stort på gång, gatorna är välstädade, husen är nymålade och flaggor dekorerar huvudgatan. Det ser riktigt trevlig ut. Men för de som säljer vid huvudgatan, som vi gör, är inte detta så tillfredställande. Vi måste i och med denna storstädning stänga och dessutom flytta affären. Detta betyder att vi inte kommer har någon inkomst de närmaste dagarna. Antagligen kommer vi även att lämna Bamenda några dagar för att slippa all uppståndelse kring presidentens besök. Många ”stora” män har redan intagit staden. Hotell är fullbokade, trafiken har ökat drastiskt och när de kommer i sina stora bilar måste alla andra fordon stanna. De blir ofta eskorterade av militär och polis som röjer väg för dem. I luften cirkulerar helikoptrar och flygplan dagligen.

Trotts all uppståndelse har vi haft en relativt lugn helg. Men under fredags kvällen tog såklart gasen till spisen slut, mitt under matlagningen. Vi fick nöja oss med att äta halvfärdig mat, det kanske inte smakar så gott men mättar trotts allt hungriga magar. När vi bar ut gastuben dagen därpå föll en död råtta från den. Vi har placerat råttgift i huset och detta har gett resultat. Vi hittar döda råttor med jämna mellanrum i alla möjliga hörn och vrår, till och med under gastuben. I söndags besökte vi en nystartad kyrka tillsammans med våra svenska vänner. Det är en liten församling, väldigt personlig, med både Kamerunare och utländska deltagare. I Kumba brukade jag följa med Clive till Presbyterian Church vilket är en av de större kyrkorna i Kamerun men sedan vi flyttade till Bamenda har vi ännu inte hittat någon kyrka som vi trivs i. Jag gillar den lilla familjära kyrkan och kommer säkerligen att besöka den igen. På söndags eftermiddagen åkte vi till Bambeli, strax utanför Bamenda, för att hälsa på Clives bror som studerar där. Det var mysigt att spendera lite tid med honom och hans flickvän. Vi drack och åt gott, lyssnade på Lucky Dube och diskuterade allt ifrån insekter till politik och naturmedicinens utveckling. Det var en lyckad söndag med givande möten och insikter.

Jag har haft en fruktansvärd vecka. Det började med att jag förra lördagen besökte sjukhuset för tredje gången på grund av magproblem och svullnader under armarna. Jag satte nästan hjärtat i halsgropen när läkaren föreslog ett HIV test. Det blev en heldag på sjukhuset med tester och en outhärdlig väntan. Jag hade inte HIV, men jag hade malaria. Läkaren skrev ut mediciner och varnade för att jag skulle känna mig väldigt svag. Innan vi åkte hem gick vi till marknaden för att köpa vitaminer, en man kom in i den lilla butiken, han hade ett stort sår på halsen och bad om att få köpa ett HIV test. På väg ut tappade han sitt nyinköpta test. Jag tvekade en sekund innan jag hjälpte honom att hitta det. Han var mycket tacksam men skyndade snabbt iväg. Jag kände så starkt medlidande för honom. Det kunde lika gärna ha varit jag eller någon i min familj. Den eftermiddagen påbörjade jag min medicinering och har mått jätte dåligt sedan dess. Jag har haft ett konstant surrande i öronen, hjärtklappningar, mardrömmar, yrsel, hallucinationer med mera. Tillråga på allt så hade vi även strömavbrott från söndagen till i torsdag, vilket betyder ingen tv, ingen dator, ingen mobil men värst av allt inget ljus. Ingen höjdare direkt när man känner sig dålig. Jag är inte helt friskt men mår betydligt bättre nu.

Nu börjar det märkas mer och mer att regnperioden är över och torkan tar sin början. Det regnar fortfarande nästan varje dag med det är inte många droppar och det är heller inte många droppar som kommer ur kranen hemma så det gäller att passa på att fylla hinkar med vatten när det finns. Dammet yr på vägarna och under dagen när solen står som högst är det jätte varmt. Dock är det fortfarande kallt på kvällar och nätter, detta på grund av att Bamenda är högt beläget, 1500 meter över havs nivå, vilket gör att luften är väldigt torr. I andra delar av landet, till exempel i Kumba är klimatet mycket fuktigare och det finns även gott om regnskog Kamerun.

Livet rullar på, på förmiddagarna läser jag franska och på eftermiddagarna arbetare jag med organisationen. När tid finns hjälper jag Clive i affären och på kvällarna lagar jag mat innan han kommer hem. Man skulle väl kunna säga att jag har skapat mig en vardag och trivs med livet.

Det finns en tjej i min franskaklass som är i ungefär samma ålder som mig och med liknande intressen. Vi är ganska lika men ändå helt olika. Under måndagens lektion fick vi lära oss att beskriva hus, ett av orden läraren tog upp var ”ascenseur”, som betyder ”hiss”. Läraren började beskriva hur en hiss fungerar och min nyfunne vän säger att hon sätt sådana på film. När lektionen är slut tar vi sällskap och hon berättar att hon går upp tidigt varje morgon innan skolan och skär frukt som hon sedan säljer tillsammans med sin mamma. Hon önskar att hon istället kunde studera på Universitetet i Yaoundé. När vi skiljs åt frågar hon vart jag ska och jag berättar att jag först ska till posten och sedan till ett Internetcafé för att kolla om jag fått några email. Hon säger att hon aldrig har använt en dator och att hon förmodligen kommer ta en kurs i datakunskap eftersom det är viktigt att kunna idag. Vi är ganska lika men ändå helt olika. Jag måste säga att jag är lyckligt lottad som har haft möjlighet att både studera och resa. Vissa av mina vänner här har inte ens varit utanför sin hemstad. Att vara i Kamerun ger mig nya perspektiv på livet och hur vi lever det. Under perioden då Elle var på besök diskuterade vi mycket hur olika vi tänker beroende på var i världen vi är uppväxta. Det som vi anser självklart kan vara helt obegripliga för andra. I svensk skola lär vi oss till exempel hur världen kom till utifrån den vetenskapliga Bigbang teorin. Här har de aldrig hört talas om denna konstiga ide utan förlitar sig helt på den Bibliska historien. Kartor är också något som ser olika ut i olika delar av världen, vi ser helt enkelt på saker och ting med olika ögon. Detta medverkar till att jag ibland känner mig lite allmänt förvirrad. Vad är egentligen rätt och fel? Vi växer upp och tror att det vi lär oss är det enda rätta men när vi öppnar våra ögon för resten av världen inser vi att det finns så mycket mer att lära.

Nog om mina filosofiska tankar. Här kommer en bild på den nyöppnade affären.

Veckan har hittills varit bra. I måndags öppnade vi affären och försäljningen gick riktigt bra första dagen, inte lika bra de andra dagarna men tillräckligt för att det ska gå runt. Innan affären öppnade förvarade vi kläderna hemma vilket resulterade i att en del av plaggen har blivit sönderbitna av råttorna i huset. Dags att köpa råttfällor!

I onsdags var jag inbjuden till en kvinnogrupp med kvinnliga uppfödare av höns. Jag hade förberett en presentation om kvinnors rättigheter och vi hade ett givande samtal om detta samt de olika kulturella skillnaderna. Kvinnorna var mycket pratglada och blandande engelska, franska och pidgin. Jag fick hänga med så gott jag kunde och tillslut ledde samtalet självklart in på höns. Vi åt god mat och drack. När kvällen kom körde de mig hem och jag fick dessutom med mig en hel påse med friterade plantains.

Det råder utegångsförbud i Bamenda och ingen får vistas på gatorna efter klockan tio på kvällen. Nu undrar ni säker varför? Jo, jag ska berätta det för er. President Paul Biya ska i slutet av denna månad besöka staden för första gången ungefär 25 år. Detta betyder att staten använder sig av olika metoder för att hålla ordning på befolkningen. Bamenda är känt för sina många politiska motståndsrörelser och jag antar att det är oroliga för presidentens säkerhet. Besöket ger invånarna förmåner så som nya vägar, gatubelysning, parkbänkar, träd, buskar med mera. Men friheten går förlorad någonstans i all denna materiella lycka. Men en positiv aspekt är såklart den drastiskt minskande kriminaliteten i samhället, vilket betyder att även de som inte har en järndörr som vi kan sova lugnt om natten.

I övrig har veckan varit bra och de mänskliga rättigheters klubbar vi har besökt har varit aktiva. Vi har även haft möjlighet att ta emot mer material från The United Nations Centre for Human Rights and Democracy in Central Africa och har nu massor med nytt material att arbeta med. Känns verkligen som ett lyft, både för organisationen samt min egen självkänsla.

Livet i Kamerun har sina upp och ner gångar. Efter en känslosam vecka har jag haft en riktigt bra helg. I lördags hittade Clive en plats för den affär som vi snart ska öppna och under söndagen var han där och städade upp tillsammans med killarna medan jag och hans kusin städade hela huset, tvättade och lagade mat. Jag fick också tillfälle att steka några svenska pannkakor som blev mycket uppskattade, synd bara att vi inte hade någon sylt. På eftermiddagen var vi bjudna på fika hos ett svenskt par. Det var roligt att träffa några från Sverige som man kan dela en del tankar och erfarenheter med. På väg därifrån slog det mig plötsligt att jag faktiskt är i Afrika. Ni som har rest i på den Afrikanska kontinenten förstår säkert vad jag menare när jag säger att jag fick tillbaka min ”Afrikakänsla”. Jag gungade fram i en jeep på en fruktansvärt dålig väg, det var becksvart ute trots att klockan inte ens hade slagit sju och vi möttes av en hel flock med kor samt ett flertal ungdomar som förmodligen var på väg ut för att njuta av vad söndag kvällen hade att erbjuda. Jag vet inte om det var för att jag var i sällskap med andra svenskar eller om det helt enkelt bara var stämningen runt omkring mig. Men jag kände verkligen att jag var i Afrika igen. Kärlek!

Jag vill börja med att tacka er för de fina kommentarerna och alla uppmuntrande mail. Är glad att jag har så underbara vänner och familj i Sverige som stöttar mig i det jag gör. Även här har jag ju nu familj som står vid min sida. Clives pappa kom på besök häromdagen och vi pratade länge. Jag berättade att allt ibland bara känns så hopplöst och eftersom han själv har bedrivit projekt tillsammans med vita under många år förstår han vad jag som utlänning går igenom. Han gav oss goda råd och även uppmuntran vilket gör att jag mår betydlig bättre idag!

De senaste dagarna har jag varit ganska dåligt humör. Jag vet inte om det beror på hormoner, väderomslaget eller min situation här i Kamerun. Ibland ställer jag mig frågan om det verkligen är värt allt besvär jag måste gå igenom för att vara här och göra det jag gör. Jag menar, jag försöker anpassa mig till kulturen så gott det går men börjar tröttna på att alltid vara den ”vita”. Det är ganska jobbigt att inte kunna gå någonstans utan att bli igenkänd. Trots att det arbete jag gör är uppskattat av de flesta så är det fortfarande många som kritiserar mig och mina värderingar. Clive påminner mig alltid om att inte ta denna kritik personligt men självklart gör jag det ändå. Jag är ju trots allt här av egen fri vilja och får inte ens ett korvöre till lön och ändå kastar folk skit på mig. Jag skulle kunna återvända till Sverige, skaffa mig ett jobb, köpa ett hus, en bil och leva ett liv i materiel lyx där jag kan isolera mig och glömma alla orättvisor i världen. Det är inte vad jag vill men det vore ju trevlig om någon, någon gång, kunde vara lite tacksam över det jag gör istället för att bara klaga!

Förlåt, men jag var bara tvungen att få ut det. Äntligen kan jag andas igen.

Jag hörde att snön har anlänt till Sverige och jag är trots allt tacksam över att slippa den. Här regnar det fortfarande men snart tar torkan sin början.

De mänskliga rättigheterna är något som vi är födda med. Bara det faktum att vi är människor ger oss möjlighet att åtnjuta dessa rättigheter. Men alla har inte samma möjligheter och världen är långt ifrån rättvis. Att undervisa om de mänskliga rättigheterna ger mig tillfällen att diskutera många av de problemen som finns kring detta med människor från olika delar av världen. Jag har alltid tyckt att det är viktigt att värna om det kulturella arvet och anser därför att det är svårt att implementera de mänskliga rättigheterna, som är en västerländsk ideologi, i Afrika. Ibland upptäcker vi att kulturen krockar med de rättigheter som vi faktiskt är födda med. Att värna om kulturen i ett land är viktigt men jag anser inte att det ger oss förfogande att kränka andras rättigheter.

Förra helgen var jag ensam hemma för första gången, det kändes konstigt och lite läskigt att sova själv men det gick bra. Clive var i Douala för att hämta hem varor, han ska nämligen börja sälja kläder igen. Någon av oss måste ju ha en inkomst. Hur ska vi annars klara oss? Det är inte lätt att vara en mänsklig rättighets aktivist och samtidigt ha räkningar att betala.

I måndags började jag i min nya franskagrupp och trivs bra med läraren, som är en frankofon som tycker att anglofoner talar dålig engelska, och de andra eleverna, fyra prata glada damer, en läspande kille och en tjej i min ålder som verkar snäll. Jag måste öva en hel del för att komma ikapp mina studiekamrater som är Kamerunare och därför mer vana vid att höra det franska språket än vad jag är.

Arbetet med organisation går framåt. Clive har bestämt sig för att börja undervisa poliser och fångvakter om de mänskliga rättigheterna och anordnade i onsdags en workshop med elva konstaplar här i Bamenda. Vi har även fått igång sex mänskliga rättighets klubbar. När jag besökte en av klubbarna torsdags sjöng eleverna och trummade på sina bänkar. Jag kunde inte låta bli att le. Jag fick en underbar känsla i kroppen, en känsla som man bara kan få på den afrikanska kontinenten. Livet här är inte lätt men på något konstigt vis är det ändå magiskt.

Under veckans gång har vi hunnit besöka elva skolor och satt igång två mänskliga rättigheters klubbar. Det är kul att vårt arbete börjar ge resultat.

Mer om veckan är att vi har för första gången sedan vi flyttade till Bamenda besökt Supermarket. Vi brukar bara handla på marknaden eftersom vi antog att maten var billigare där. Men till vår förvåning upptäckte vi att mycket av det vi brukar köpa är en aning billigare på Supermarket. Sen finns det förstås massa västerländska varor där som såklart är dyra. Vi kommer garanterat att besöka Supermarket fler gånger men färsk frukt och grönsaker handlar vi fortfarande på marknaden.

Jag har nu börjat läsa franska tre dagar i veckan och hoppas på att lära mig lite grunder så att jag kan förstå och ta mig fram lättare i landet. Efter att ha gjort ett test placerade de mig i en grupp där de studerande var bra mycket bättre än mig. Lärare korrigerade misstaget och placerade mig i nybörjargruppen. Jag misstänker att de placerade mig på den högre nivån eftersom den kursen är dyrare och här i Kamerun verkar det som om allt handlar om att tjäna så mycket pengar som möjligt. Jag har dock fått tillbaka skillnaden och på måndag börjar jag i nybörjargruppen.

Som sagt är många här som är ute efter att tjäna så mycket pengar som möjligt och jag som är vit är såklart extra utsatt för trick och lurendrejeri. Därför blev jag glatt överraskad när jag igår stod i en affär med två kuvert i handen som kostade 50 CFA, det minsta jag hade var en 2000 sedel och killen i kassan hade ingen växel. En tjej som stod bredvid erbjöd sig att betala för mina kuvert och jag blev mycket glad. Det låter kanske som något litet, något som vem som helst skulle kunna göra för en medmänniska, men för mig var det något stor här i Kamerun eftersom de flest jag mött här bara vill ha men aldrig ge. Jag var oerhört tacksam och rörd av hennes omtänksamhet.

Kamerun är ett av de vackraste länderna jag har varit i. Här kommer en bild tagen tidigt i fredags morse när vi besökte en skola. Enojy!

Vi är nu tillbaka i Bamenda och vardagen efter en tid på resande fot. Elle är även hon tillbaka i sin vardag i Sverige och jag hoppas att hon fick med sig en massa fina minnen hem.

Efter att ha besökt den svarta stranden i Limbe och spenderat en dag i Buea kom vi till Kumba med en underlig känsla, det kändes som att komma hem. Det var riktigt roligt att promenera runt i leran, träffa vänner och bekanta, springa på marknaden, besöka sjön och minnas tiden då jag praktiserade där. Jag och Elle hann dessutom medverka i ett radio program.

I måndags morse tog vi tåget från Kumba till Mbanga, vilket var en ny upplevelse även för mig. Jag har aldrig tidigare åkt tåg i Kamerun och jag kan garantera att det är något helt annat än det vi är vana vid i Sverige. Både jag och Elle var imponerade när Clive avslöjade att vi hade sittplatser men inte anade vi att vi skulle behöva trängas på träbänkar medan en försäljare stod i mitten av tåget och sjöng gospelsånger från ett album som han försökte sälja. Från Mbanga reste vi vidare med buss till Douala där vi krockade med en personbil. Olyckan var knappt märkbar för oss som satt i bussen men jag tyckte synd om bilägare som fick hela sidan av bilen förstörd. Jag förstår inte riktigt hur busschauffören lyckades köra in i bilen som skulle svänga i en korsning, vi körde mycket långsamt och jag såg vad som var på väg att hända men tydligen gjorde ingen annan det. Vi tog en taxi från olyckplatsen till en busspark varifrån vi skulle resa vidare till Yaoundé, Kameruns huvudstad. Innan vi ens hann kliva hur taxin hade ett antal killar börjat slåss om våra väskor. Att många vill bära ens väska i en busspark här är ingenting ovanligt men denna gång förvånades jag över desperationen som uppkom runt omkring oss. Killarna slet inte bara i väskorna utan även i oss och vi fick använda oss av våld för att ta oss igenom folkmassan. Vi möttes av en bekant till Clive och vi fick hjälp att installera både oss själva och vårt baggage i rätt buss.

Dagarna i Yaoundé kretsade mer kring arbete än nöje. Vi hade bland annat ett inbokat möte på United Nations Center for Human Rights and Democracy in Central Africa med Office of the United Nation High Commissioner for Human Rights (OHCHR) regionala representant. Vi fick mycket god feedback och blev även tilldelade 200 kopior av den universella deklarationen om de mänskliga rättigheterna samt 100 mänskliga rättighets t-shirts. Eftersom ett av våra hinder just nu är att vi saknar tillgång till material fick vi chans att beställa en hel del böcker genom centret från deras huvudkontor i Schweiz. Vi besökte även UNICEF och UNESCO kontor och hoppas på framtida samarbeten.

I onsdags åkte vi tillbaka i Douala och med en klump i halsen var jag i torsdags på flygplatsen för att vinka av Elle. Det var mycket jobbigare än vad jag trodde att det skulle vara att se henne åka. Vi vet ju faktiskt inte när vi kommer ses nästa gång.

Att resa runt i landet var både roligt och givande men det är skönt att vara hemma igen. Våra granna skulle i vår frånvara ansvara för tuppen Adam och hönan Elle, som vi fick i bröllopspresent, men en sorlig nyhet möte oss när vi kom tillbaka. Hönan Elle var skadad och behövde tyvärr avlivas så nu har vi bara en tupp kvar. Jag antar att det inte blir några ägg värpta här den närmaste tiden men arbete med organisationen går i alla fall framåt, och det är ju huvudsaken.

Det regnar fortfarande varje dag men det har blivit betydligt värmare den senaste veckan. Det är riktigt skönt med solsken och Elle är lycklig över att slippa gråa Sverige för ett tag. Magen mår också betydligt bättre och jag hoppas verkligen att det håller i sig.

Idag har vi börjat besöka de skolor som vi vill samarbeta med under hösten och kommer att fortsätta under morgondagen. Vi har förberett oss för att möta envisa rektorer och hoppas på att kunna övertala de om att undervisning om de mänskliga rättigheterna är både viktigt och bra för deras studenter.

Om det blir som vi har planerat kommer vi lämna Bamenda på onsdag morgon för att resa runt lite i landet. Vi vill bland annat besöka stranden i Limbe, titta på vulkanen i Buea, besöka vänner och bekanta i Kumba och därifrån ta tåget till Douala. Vi kommer vi även passa på att besöka Yaoundé, huvudstaden, nästa vecka då vi har ett möte med Office of the United Nation High Commissioner for Human Rights och vi ska hämta material till organisationen.

Anledningen till att jag inte har skrivit på länge är för att jag inte har haft tid. Förra veckan åkte vi till Douala för att hämta Elle, min kusin, som är på besök från Sverige. Vi möte även upp Clives äldre bror innan vi tog en nattbuss tillbaka till Bamenda. Jag lyckades självklart dra på mig feber och dålig mage i Douala så bussresan hem var den värsta hittills. Vi spenderade en regning dag och natt i Bamenda utan elektricitet men tur nog kom den tillbaka innan vi skulle vidare så att vi kunde ladda våra kameror och mobiler. Den 10 september var nämligen en speciell dag då kameror och även en filmkamera som Elle hade med sig från min mamma blev välanvända. Det var min och Clives bröllopsdag! Ja, vi har gift oss!

Det har varit mycket att tänka på inför vår stora dag och vi var rädda för att den inte skulle bli lyckad och att regnet skulle störa. Men lyckligtvis blev dagen bra, helt fantastisk faktiskt. Regnet föll som en välsignelse från himlen men av någon underlig anledning var det uppehåll vid de tillfällen som vi var ute. Festen höll på från 10 på morgon till gryningen dagen därpå och alla var nöjda, inte minst vi. Det ända negativa under dagen var att en tjuv slog till på morgonen när våra gäster sov. Han lyckades, innan han blev upptäckt, sno med sig pengar och en mobiltelefon. Han sprang från platsen men hann inte långt. Elle hade såklart lyckats fånga honom på bild och igår arrestera Clive och hans vän tjuven i Bamenda och tog honom till polisen. Hans bror har lovat att vi ska få tillbaka det som blivit stulet, annars väntar häktet för denna unge man.

Jag gillar lyckliga slut och förhoppningsvis får jag även nu ett lyckligt slut på mina magproblem. Läkarna har äntligen lyckats identifiera vad det är jag lider av och jag äter nu medicin mot amöba, en parasit.

Det börjar bli lite varmare nu och solen har varit framme den senaste veckan men igår regnade det från klockan ett på eftermiddagen ända fram till morgonen.

Vi har äntligen fått tillstånd att utföra vårt projekt i primary och secondary schools i Mezam Division. Vi har även haft kontakt med The delegation of Women’s Empowerment and Family och Social Affairs för att kunna utbilda kvinnor och andra sårbara grupper i samhället om deras rättigheter.

Under veckan har vi igen spenderat några dagar i byn där matlagning och promenader stått högst på listan.

Konfliktlösning har även tagit upp en del av vår tid då en flicka i byn har på grund av sitt beteende hamnat i en situation då hennes pappa vägrar betala för hennes skolgång. Hon har smygigt ut på nätterna utan tillåtelse för att möta sin pojkvän och trotts att hon blivit tillsagt ett antal gånger så har hon upprepat sina handlingar. I oktober börjar skolan och flickan har skrivit och klarat sitt intagningsprov men nu vill inte pappan betala. Han anser att flickan bör stanna hemma under ett år och om hon ändrar sitt beteende kan han betala för nästa skolår. Jag pratade med flickan, vars dröm är att bli lärare, om att hennes handlingar idag påverkar hennes framtid negativt och om hon vill nå sina mål måste hon lyssna på sina föräldrar tills hon är stor nog att ta hand om sig själv. Vi pratade även om att det kan vara farligt att smyga ut på natten, om något händer henne och hon inte kommer hem vet vi inte var vi ska leta efter henne. Vi samtalade med pappan om andra alternativ än att låta flickan gå hemma under ett år, till exempel skulle hon kunna lära sig något praktiskt yrke istället. Jag tror att om de hindrar henne från att gå i skolan kommer problemet snarare växa och dessutom behöver hon en utbildning. Vi pratade läge och pappan lovade att tänka på saken. Det måste vara svårt att vara förälder, särskilt i ett land där skolavgifter är höga och lönerna är låga. Hur ska stora familjer ha råd att sända alla sina barn till skolan? Att ta del av denna konflikt fick mig även att reflektera över min egen tonårstid och jag inser att vara ung tjej är aldrig lätt, inte någonstans i världen.

I onsdags kväll tog vi en okada till taxiparken, det regnade och trotts att jag hade regnkläder på mig blev jag genomblöt. Från parken trängdes vi åtta vuxna, ett barn samt packning i en personbil som sicksackade mellan vattenpölar och gropar fram till Mbengwi. Vid varje möte tutade chauffören för att hälsa på den mötande och vid varje bil vi passerade som hade problem stannade chauffören för att fråga om de behövde hjälp. Det är vad jag skulle vilja kalla kollektivtrafik! En av de andra passagerarna var en amerikan som flyttade till Mbengwi för två veckor sedan för att undervisa i data på en av skolorna där. Tydligen bor det en annan amerikan där också och även en norska. Kul att det finns fler utlänningar i trakterna.

Väl i Mbengwi tog vi en läsk tillsammans med några vänner innan vi for vidare på okada till byn. Det blev en ganska tidig sänggång och redan klockan sju morgonen efter gjorde jag farmor sällskap i köket där vi lagade frukost över öppen eld. Det var riktigt skönt att komma bort från Bamenda några dagar men nu är vi tillbaka och det är dags att ta nya tag. Igår var vi bara hemma och fixade i huset, städade, tvättade kläder, köpte ny gas till spisen med mera. En kille som bor på samma gata som oss kom över under dagen och vi hade ett givande samtal. Han frågade även om jag trivdes här och när jag svarade ja så sa han att han förstod det på sättet jag beter mig. Han var förvånad över att jag anpassade mig så bra och sa att jag var annorlunda från de andra vita han träffat Kamerun. Jag blev väldigt glad och det känns som jag börjar förstå mig på livet här mer och mer för varje dag som går.

Den här veckan har vi än en gång besökt The Delegat of Secondary Education för att få de tillstånd som vi behöver för att genomföra vårt projekt i skolorna. De begär att få se en aktivitetsplan så gårdagen resulterade i en hel del kontorsarbete för min del. Jag har nu planerat aktiviteter för secondary och primary schools samt filat på en projektplan inför den kommande terminen. Ikväll åker vi upp till byn. Ska bli kul att träffa familjen igen, njuta av naturen och andas lite frisk luft.