Livet i Kamerun...

Jag har haft en fruktansvärd vecka. Det började med att jag förra lördagen besökte sjukhuset för tredje gången på grund av magproblem och svullnader under armarna. Jag satte nästan hjärtat i halsgropen när läkaren föreslog ett HIV test. Det blev en heldag på sjukhuset med tester och en outhärdlig väntan. Jag hade inte HIV, men jag hade malaria. Läkaren skrev ut mediciner och varnade för att jag skulle känna mig väldigt svag. Innan vi åkte hem gick vi till marknaden för att köpa vitaminer, en man kom in i den lilla butiken, han hade ett stort sår på halsen och bad om att få köpa ett HIV test. På väg ut tappade han sitt nyinköpta test. Jag tvekade en sekund innan jag hjälpte honom att hitta det. Han var mycket tacksam men skyndade snabbt iväg. Jag kände så starkt medlidande för honom. Det kunde lika gärna ha varit jag eller någon i min familj. Den eftermiddagen påbörjade jag min medicinering och har mått jätte dåligt sedan dess. Jag har haft ett konstant surrande i öronen, hjärtklappningar, mardrömmar, yrsel, hallucinationer med mera. Tillråga på allt så hade vi även strömavbrott från söndagen till i torsdag, vilket betyder ingen tv, ingen dator, ingen mobil men värst av allt inget ljus. Ingen höjdare direkt när man känner sig dålig. Jag är inte helt friskt men mår betydligt bättre nu.

Nu börjar det märkas mer och mer att regnperioden är över och torkan tar sin början. Det regnar fortfarande nästan varje dag med det är inte många droppar och det är heller inte många droppar som kommer ur kranen hemma så det gäller att passa på att fylla hinkar med vatten när det finns. Dammet yr på vägarna och under dagen när solen står som högst är det jätte varmt. Dock är det fortfarande kallt på kvällar och nätter, detta på grund av att Bamenda är högt beläget, 1500 meter över havs nivå, vilket gör att luften är väldigt torr. I andra delar av landet, till exempel i Kumba är klimatet mycket fuktigare och det finns även gott om regnskog Kamerun.

Livet rullar på, på förmiddagarna läser jag franska och på eftermiddagarna arbetare jag med organisationen. När tid finns hjälper jag Clive i affären och på kvällarna lagar jag mat innan han kommer hem. Man skulle väl kunna säga att jag har skapat mig en vardag och trivs med livet.

Det finns en tjej i min franskaklass som är i ungefär samma ålder som mig och med liknande intressen. Vi är ganska lika men ändå helt olika. Under måndagens lektion fick vi lära oss att beskriva hus, ett av orden läraren tog upp var ”ascenseur”, som betyder ”hiss”. Läraren började beskriva hur en hiss fungerar och min nyfunne vän säger att hon sätt sådana på film. När lektionen är slut tar vi sällskap och hon berättar att hon går upp tidigt varje morgon innan skolan och skär frukt som hon sedan säljer tillsammans med sin mamma. Hon önskar att hon istället kunde studera på Universitetet i Yaoundé. När vi skiljs åt frågar hon vart jag ska och jag berättar att jag först ska till posten och sedan till ett Internetcafé för att kolla om jag fått några email. Hon säger att hon aldrig har använt en dator och att hon förmodligen kommer ta en kurs i datakunskap eftersom det är viktigt att kunna idag. Vi är ganska lika men ändå helt olika. Jag måste säga att jag är lyckligt lottad som har haft möjlighet att både studera och resa. Vissa av mina vänner här har inte ens varit utanför sin hemstad. Att vara i Kamerun ger mig nya perspektiv på livet och hur vi lever det. Under perioden då Elle var på besök diskuterade vi mycket hur olika vi tänker beroende på var i världen vi är uppväxta. Det som vi anser självklart kan vara helt obegripliga för andra. I svensk skola lär vi oss till exempel hur världen kom till utifrån den vetenskapliga Bigbang teorin. Här har de aldrig hört talas om denna konstiga ide utan förlitar sig helt på den Bibliska historien. Kartor är också något som ser olika ut i olika delar av världen, vi ser helt enkelt på saker och ting med olika ögon. Detta medverkar till att jag ibland känner mig lite allmänt förvirrad. Vad är egentligen rätt och fel? Vi växer upp och tror att det vi lär oss är det enda rätta men när vi öppnar våra ögon för resten av världen inser vi att det finns så mycket mer att lära.

Nog om mina filosofiska tankar. Här kommer en bild på den nyöppnade affären.

Veckan har hittills varit bra. I måndags öppnade vi affären och försäljningen gick riktigt bra första dagen, inte lika bra de andra dagarna men tillräckligt för att det ska gå runt. Innan affären öppnade förvarade vi kläderna hemma vilket resulterade i att en del av plaggen har blivit sönderbitna av råttorna i huset. Dags att köpa råttfällor!

I onsdags var jag inbjuden till en kvinnogrupp med kvinnliga uppfödare av höns. Jag hade förberett en presentation om kvinnors rättigheter och vi hade ett givande samtal om detta samt de olika kulturella skillnaderna. Kvinnorna var mycket pratglada och blandande engelska, franska och pidgin. Jag fick hänga med så gott jag kunde och tillslut ledde samtalet självklart in på höns. Vi åt god mat och drack. När kvällen kom körde de mig hem och jag fick dessutom med mig en hel påse med friterade plantains.

Det råder utegångsförbud i Bamenda och ingen får vistas på gatorna efter klockan tio på kvällen. Nu undrar ni säker varför? Jo, jag ska berätta det för er. President Paul Biya ska i slutet av denna månad besöka staden för första gången ungefär 25 år. Detta betyder att staten använder sig av olika metoder för att hålla ordning på befolkningen. Bamenda är känt för sina många politiska motståndsrörelser och jag antar att det är oroliga för presidentens säkerhet. Besöket ger invånarna förmåner så som nya vägar, gatubelysning, parkbänkar, träd, buskar med mera. Men friheten går förlorad någonstans i all denna materiella lycka. Men en positiv aspekt är såklart den drastiskt minskande kriminaliteten i samhället, vilket betyder att även de som inte har en järndörr som vi kan sova lugnt om natten.

I övrig har veckan varit bra och de mänskliga rättigheters klubbar vi har besökt har varit aktiva. Vi har även haft möjlighet att ta emot mer material från The United Nations Centre for Human Rights and Democracy in Central Africa och har nu massor med nytt material att arbeta med. Känns verkligen som ett lyft, både för organisationen samt min egen självkänsla.

Livet i Kamerun har sina upp och ner gångar. Efter en känslosam vecka har jag haft en riktigt bra helg. I lördags hittade Clive en plats för den affär som vi snart ska öppna och under söndagen var han där och städade upp tillsammans med killarna medan jag och hans kusin städade hela huset, tvättade och lagade mat. Jag fick också tillfälle att steka några svenska pannkakor som blev mycket uppskattade, synd bara att vi inte hade någon sylt. På eftermiddagen var vi bjudna på fika hos ett svenskt par. Det var roligt att träffa några från Sverige som man kan dela en del tankar och erfarenheter med. På väg därifrån slog det mig plötsligt att jag faktiskt är i Afrika. Ni som har rest i på den Afrikanska kontinenten förstår säkert vad jag menare när jag säger att jag fick tillbaka min ”Afrikakänsla”. Jag gungade fram i en jeep på en fruktansvärt dålig väg, det var becksvart ute trots att klockan inte ens hade slagit sju och vi möttes av en hel flock med kor samt ett flertal ungdomar som förmodligen var på väg ut för att njuta av vad söndag kvällen hade att erbjuda. Jag vet inte om det var för att jag var i sällskap med andra svenskar eller om det helt enkelt bara var stämningen runt omkring mig. Men jag kände verkligen att jag var i Afrika igen. Kärlek!