Livet i Kamerun...

Det ar inte alltid malet som ar det viktigtaste utan sjalva resan. Jag mar som bast nar jag ar i rorelse. Det kan vara i en buss, bil eller pa okada. Eller att alltid ha nagot pa gang, standig utveckling.

 

Att resa i Kameun ar ett aventyr. Vi tog oss till Kumba med buss. En resa som brukar ta ca sex timmar men som for oss tog atta timmar denna gang. Chafforen stannade vid manga platser och akte desutom hela vagen till Douala for att sedan vanda tillbaka och ta oss till Kumba. Vid tva tillfallen glomnde han passagerarepa platser dar vi stannade och en kille fick aka efter bussen med okada. I slutet av resan borjade folk bli lite irriterade och det uppstod konflikter pa bussen. Jag kunde inte gora annat an att skratta fran mitt horn dar jag satt ihoptryckt. Vi kom tillslut fram till Kumba, trotta, men helskinade.

 

Varje gang jag kommer till Kumba ar det som att komma hem. Kumba var den forsta platsen jag bodde pa i Kamerun och jag trivs verkligen dar. Det var kul att traffa vanner och gamla kollegor igen men besoket vart inte sa langvarit.

 

Vi fortsatta till Limbe for att njuta av varmen och stranden, vidare till Douala och nu ar vi for forsta gangen i Kribi. Har ar det varmt men det flaktar friskt fran havet. Igar tog vi oss med bat via en flod till en pygme-by. Vi sag vattenfall, njot av farsk fisk och kopte konst. Vi avslutade dagen pa stranden och njot av havet tills solen gick ner.

 

Vi avslutar verkligen var resa i Kamerun pa basta satt och jag vet, med all sakerhet, att sa snart vi ar tillbaka i Sverige igen kommer jag att langta hem.

 

 

I veckan tog vi oss upp i bergen till Babungo Intergrate Mental Health Care (BIMEHC) och jag blev glatt overaskad over att se det val utarbetade centret. Det hade for tillfallet 12 boenden och en hel del personal. Varje boende har en egen skotare, det finns en kokerska, larare, sjukskoterskor m.m.

 

Nagot som jag redan visste men anda fick en chock nar jag horde ar att det endast finns EN psykiatrisk lakare i hela landet. Han ar forstas plaserad i huvudstaden men besoker centret varannan manad for att konsultera.

 

Resurserna for centret ar fa men det har byggt en bra grund for att allt ska fungera. De har bl.a en tradgard dar de odlar orter som anvands for traditionell mediciering, de har aven djur; hons och grisar, samt skordar sin egen mat.

 

Jag traffade tva kvinnor fran Holland som jobbade volontart pa centret. Den ena berattade att hon varit dar i olika omgangar under tio ars tid. Nar hon kom dit forsta gangen fanns nastan ingenting. Centret bestod da av sma morka lerhus dar patienter behandlades av en traditionell lakare. Hon sjalv fick bo tillsammans med lakaren och hans tio fruar. For att ta sig till markanden var hon tvungen att ga 45 minuter till byn for att sedan ta en av byns tva okada till marknaden. Internet fanns bara i Bamenda ca tre timmar darifran. Idag anvander de mobilt internet och hon har en bil sa att hon kan ta sig till stan om det behovs.

 

Efter besoket pa centret tog vi oss annu hogre upp i bergen och besokte en stor te-odling. Dar hade dom aven massor med djur; kor, tjurar, apor, ormar, strutsar och pafaglar.

 

Det var en handelserik dag och pavagen hem fick vi bevittna solen ga ner bakom det afrikanska diset i ett vackert bergslandskap.

 

Jag har hunnit besoka en av vara klubbar den har vecka ocksa och malat rattigheter med barnen. Resultatet blev lyckat efter en lang diskution med rektorn och inblandade larare. Att sprida information om manskliga rattigeheter i Kamerun ar ett tufft uppdrag och det galler att alltid sta pa sig for att inte bli trampad pa.

Bamenda ar idag full av roresle och du kan se barn och ungdomar overalt. Det ar en helgdag har och inte vilken helgdag som helst, utan ungdomarnas dag "Youth day".

 

I lordags hade vi Peace pa besok, min favorit, Clive's brorson. Kanns som om han vaxer lite grann for varje gang jag ser honom. Pa kvallen var jag pa min forsta reggae konsert i Kamerun och jag njot till hundra procent. Sondag spenderade jag tillsammans med vanner. Vi tvattade klader, njot av solen i tradgarden och lagade mat. Pa kvallen gick vi ner till affaren vid vagkanten. Dar sag vi, med bara nagra fa stomavbrott, Nigeria vinna over Burkina Faso i finalen av African Nation Cup.

 

Det har varit en bra helg och jag hoppas pa en fortsatt bra vecka.

Idag skulle vi besoka Human Rights Club i G.B.H.S Down Town for att mala med barnen. Allt var planerat och bestamnt men i sista stund far jag ett samtal fran lararen som ar ansvarig for klubben. Han berattar att barnen redan har gatt hem for dagen da det har tranat infor ett event som ska hallas pa mandag.

 

Jag blir sjalvklart besviken och undrar ibland varfor allt alltid maste andras i sista stund i det har landet. Jag antar att lararen redan visste att dom inte hade nagra lektioner idag men kunde anda inte ringa mig tidigare och informera mig om detta. Framforhallning?! Vi sags senast forra veckan och det var han som bestamnde att idag skulle passa for oss att komma och besoka klubben.

 

Besvikelse och frustration over att enkla saker inte fungerar ar nagot som man for uppleve manga ganger nar man jobbar i Kamerun. Att forsoka driva en organisation har ar inte latt. Men vi kommer aldrig ge upp! Trotts motgangar forstatter vi kampa for det vi brinner for.

 

Clive's aldre bror och flickvan har rest hit fran Yaounde. Vi spenderade gardagen tillsammans med alla broder, flickvanner och fruar. Det ar roligt nar alla ar samlade och vi umgas som en stor familj.

 

Tacksamhet ar ocksa en kansla som jag ofta bar pa nar jag ar har.

Dagarna gar betydligt saktare har an i Sverige. Allt far ta sin tid och ingen stressar i onodan. Nar vi kom till Bamenda hade vi fullt upp med familj, vanner och organisationen men nu borjar allt lagga sig och vi gor saker och ting i samma lugna takt som alla andra har.

 

Igar tog vi oss pa dammig vagar i en extremt varm bil upp till byn for att halsa pa pappa, farmor och dom andra. Det var roligt att se alla igen och huset var iordning gjort. Alla var glada och jag fick bade tid att prata med farmor och leka med barnen.

 

Sedan jag kom har jag kopt pa mig massor med fina tyger och bestallt en hel del klader fran skraddaren. Min nya dress fick jag i lordag och jag alskar den. Tyvarr ar intenet extremt segt har och jag har dessutom lyckats skaffa mig virus pa mitt usb-minne sa jag kommer inte kunna ladda upp nagra bilder.

 

Varje morgon passar vi pa att njuta av solen utanfor vart hus, jag hinner lasa bockerna som jag aldrig hinner lasa i Sverige och jag trivs som fisken i vattnet nar jag far arbeta med organisationen och dela med mig av min kunskap om de manskliga rattigheterna. Ja, som ni forstar sa har vi det ganska bra har!