Livet i Kamerun...

Jag vill börja med att tacka er för de fina kommentarerna och alla uppmuntrande mail. Är glad att jag har så underbara vänner och familj i Sverige som stöttar mig i det jag gör. Även här har jag ju nu familj som står vid min sida. Clives pappa kom på besök häromdagen och vi pratade länge. Jag berättade att allt ibland bara känns så hopplöst och eftersom han själv har bedrivit projekt tillsammans med vita under många år förstår han vad jag som utlänning går igenom. Han gav oss goda råd och även uppmuntran vilket gör att jag mår betydlig bättre idag!

De senaste dagarna har jag varit ganska dåligt humör. Jag vet inte om det beror på hormoner, väderomslaget eller min situation här i Kamerun. Ibland ställer jag mig frågan om det verkligen är värt allt besvär jag måste gå igenom för att vara här och göra det jag gör. Jag menar, jag försöker anpassa mig till kulturen så gott det går men börjar tröttna på att alltid vara den ”vita”. Det är ganska jobbigt att inte kunna gå någonstans utan att bli igenkänd. Trots att det arbete jag gör är uppskattat av de flesta så är det fortfarande många som kritiserar mig och mina värderingar. Clive påminner mig alltid om att inte ta denna kritik personligt men självklart gör jag det ändå. Jag är ju trots allt här av egen fri vilja och får inte ens ett korvöre till lön och ändå kastar folk skit på mig. Jag skulle kunna återvända till Sverige, skaffa mig ett jobb, köpa ett hus, en bil och leva ett liv i materiel lyx där jag kan isolera mig och glömma alla orättvisor i världen. Det är inte vad jag vill men det vore ju trevlig om någon, någon gång, kunde vara lite tacksam över det jag gör istället för att bara klaga!

Förlåt, men jag var bara tvungen att få ut det. Äntligen kan jag andas igen.

Jag hörde att snön har anlänt till Sverige och jag är trots allt tacksam över att slippa den. Här regnar det fortfarande men snart tar torkan sin början.

De mänskliga rättigheterna är något som vi är födda med. Bara det faktum att vi är människor ger oss möjlighet att åtnjuta dessa rättigheter. Men alla har inte samma möjligheter och världen är långt ifrån rättvis. Att undervisa om de mänskliga rättigheterna ger mig tillfällen att diskutera många av de problemen som finns kring detta med människor från olika delar av världen. Jag har alltid tyckt att det är viktigt att värna om det kulturella arvet och anser därför att det är svårt att implementera de mänskliga rättigheterna, som är en västerländsk ideologi, i Afrika. Ibland upptäcker vi att kulturen krockar med de rättigheter som vi faktiskt är födda med. Att värna om kulturen i ett land är viktigt men jag anser inte att det ger oss förfogande att kränka andras rättigheter.

Förra helgen var jag ensam hemma för första gången, det kändes konstigt och lite läskigt att sova själv men det gick bra. Clive var i Douala för att hämta hem varor, han ska nämligen börja sälja kläder igen. Någon av oss måste ju ha en inkomst. Hur ska vi annars klara oss? Det är inte lätt att vara en mänsklig rättighets aktivist och samtidigt ha räkningar att betala.

I måndags började jag i min nya franskagrupp och trivs bra med läraren, som är en frankofon som tycker att anglofoner talar dålig engelska, och de andra eleverna, fyra prata glada damer, en läspande kille och en tjej i min ålder som verkar snäll. Jag måste öva en hel del för att komma ikapp mina studiekamrater som är Kamerunare och därför mer vana vid att höra det franska språket än vad jag är.

Arbetet med organisation går framåt. Clive har bestämt sig för att börja undervisa poliser och fångvakter om de mänskliga rättigheterna och anordnade i onsdags en workshop med elva konstaplar här i Bamenda. Vi har även fått igång sex mänskliga rättighets klubbar. När jag besökte en av klubbarna torsdags sjöng eleverna och trummade på sina bänkar. Jag kunde inte låta bli att le. Jag fick en underbar känsla i kroppen, en känsla som man bara kan få på den afrikanska kontinenten. Livet här är inte lätt men på något konstigt vis är det ändå magiskt.

Under veckans gång har vi hunnit besöka elva skolor och satt igång två mänskliga rättigheters klubbar. Det är kul att vårt arbete börjar ge resultat.

Mer om veckan är att vi har för första gången sedan vi flyttade till Bamenda besökt Supermarket. Vi brukar bara handla på marknaden eftersom vi antog att maten var billigare där. Men till vår förvåning upptäckte vi att mycket av det vi brukar köpa är en aning billigare på Supermarket. Sen finns det förstås massa västerländska varor där som såklart är dyra. Vi kommer garanterat att besöka Supermarket fler gånger men färsk frukt och grönsaker handlar vi fortfarande på marknaden.

Jag har nu börjat läsa franska tre dagar i veckan och hoppas på att lära mig lite grunder så att jag kan förstå och ta mig fram lättare i landet. Efter att ha gjort ett test placerade de mig i en grupp där de studerande var bra mycket bättre än mig. Lärare korrigerade misstaget och placerade mig i nybörjargruppen. Jag misstänker att de placerade mig på den högre nivån eftersom den kursen är dyrare och här i Kamerun verkar det som om allt handlar om att tjäna så mycket pengar som möjligt. Jag har dock fått tillbaka skillnaden och på måndag börjar jag i nybörjargruppen.

Som sagt är många här som är ute efter att tjäna så mycket pengar som möjligt och jag som är vit är såklart extra utsatt för trick och lurendrejeri. Därför blev jag glatt överraskad när jag igår stod i en affär med två kuvert i handen som kostade 50 CFA, det minsta jag hade var en 2000 sedel och killen i kassan hade ingen växel. En tjej som stod bredvid erbjöd sig att betala för mina kuvert och jag blev mycket glad. Det låter kanske som något litet, något som vem som helst skulle kunna göra för en medmänniska, men för mig var det något stor här i Kamerun eftersom de flest jag mött här bara vill ha men aldrig ge. Jag var oerhört tacksam och rörd av hennes omtänksamhet.

Kamerun är ett av de vackraste länderna jag har varit i. Här kommer en bild tagen tidigt i fredags morse när vi besökte en skola. Enojy!

Vi är nu tillbaka i Bamenda och vardagen efter en tid på resande fot. Elle är även hon tillbaka i sin vardag i Sverige och jag hoppas att hon fick med sig en massa fina minnen hem.

Efter att ha besökt den svarta stranden i Limbe och spenderat en dag i Buea kom vi till Kumba med en underlig känsla, det kändes som att komma hem. Det var riktigt roligt att promenera runt i leran, träffa vänner och bekanta, springa på marknaden, besöka sjön och minnas tiden då jag praktiserade där. Jag och Elle hann dessutom medverka i ett radio program.

I måndags morse tog vi tåget från Kumba till Mbanga, vilket var en ny upplevelse även för mig. Jag har aldrig tidigare åkt tåg i Kamerun och jag kan garantera att det är något helt annat än det vi är vana vid i Sverige. Både jag och Elle var imponerade när Clive avslöjade att vi hade sittplatser men inte anade vi att vi skulle behöva trängas på träbänkar medan en försäljare stod i mitten av tåget och sjöng gospelsånger från ett album som han försökte sälja. Från Mbanga reste vi vidare med buss till Douala där vi krockade med en personbil. Olyckan var knappt märkbar för oss som satt i bussen men jag tyckte synd om bilägare som fick hela sidan av bilen förstörd. Jag förstår inte riktigt hur busschauffören lyckades köra in i bilen som skulle svänga i en korsning, vi körde mycket långsamt och jag såg vad som var på väg att hända men tydligen gjorde ingen annan det. Vi tog en taxi från olyckplatsen till en busspark varifrån vi skulle resa vidare till Yaoundé, Kameruns huvudstad. Innan vi ens hann kliva hur taxin hade ett antal killar börjat slåss om våra väskor. Att många vill bära ens väska i en busspark här är ingenting ovanligt men denna gång förvånades jag över desperationen som uppkom runt omkring oss. Killarna slet inte bara i väskorna utan även i oss och vi fick använda oss av våld för att ta oss igenom folkmassan. Vi möttes av en bekant till Clive och vi fick hjälp att installera både oss själva och vårt baggage i rätt buss.

Dagarna i Yaoundé kretsade mer kring arbete än nöje. Vi hade bland annat ett inbokat möte på United Nations Center for Human Rights and Democracy in Central Africa med Office of the United Nation High Commissioner for Human Rights (OHCHR) regionala representant. Vi fick mycket god feedback och blev även tilldelade 200 kopior av den universella deklarationen om de mänskliga rättigheterna samt 100 mänskliga rättighets t-shirts. Eftersom ett av våra hinder just nu är att vi saknar tillgång till material fick vi chans att beställa en hel del böcker genom centret från deras huvudkontor i Schweiz. Vi besökte även UNICEF och UNESCO kontor och hoppas på framtida samarbeten.

I onsdags åkte vi tillbaka i Douala och med en klump i halsen var jag i torsdags på flygplatsen för att vinka av Elle. Det var mycket jobbigare än vad jag trodde att det skulle vara att se henne åka. Vi vet ju faktiskt inte när vi kommer ses nästa gång.

Att resa runt i landet var både roligt och givande men det är skönt att vara hemma igen. Våra granna skulle i vår frånvara ansvara för tuppen Adam och hönan Elle, som vi fick i bröllopspresent, men en sorlig nyhet möte oss när vi kom tillbaka. Hönan Elle var skadad och behövde tyvärr avlivas så nu har vi bara en tupp kvar. Jag antar att det inte blir några ägg värpta här den närmaste tiden men arbete med organisationen går i alla fall framåt, och det är ju huvudsaken.