Livet i Kamerun...

Det regnar fortfarande varje dag men det har blivit betydligt värmare den senaste veckan. Det är riktigt skönt med solsken och Elle är lycklig över att slippa gråa Sverige för ett tag. Magen mår också betydligt bättre och jag hoppas verkligen att det håller i sig.

 

Idag har vi börjat besöka de skolor som vi vill samarbeta med under hösten och kommer att fortsätta under morgondagen. Vi har förberett oss för att möta envisa rektorer och hoppas på att kunna övertala de om att undervisning om de mänskliga rättigheterna är både viktigt och bra för deras studenter.

 

Om det blir som vi har planerat kommer vi lämna Bamenda på onsdag morgon för att resa runt lite i landet. Vi vill bland annat besöka stranden i Limbe, titta på vulkanen i Buea, besöka vänner och bekanta i Kumba och därifrån ta tåget till Douala. Vi kommer vi även passa på att besöka Yaoundé, huvudstaden, nästa vecka då vi har ett möte med Office of the United Nation High Commissioner for Human Rights och vi ska hämta material till organisationen.

Anledningen till att jag inte har skrivit på länge är för att jag inte har haft tid. Förra veckan åkte vi till Douala för att hämta Elle, min kusin, som är på besök från Sverige. Vi möte även upp Clives äldre bror innan vi tog en nattbuss tillbaka till Bamenda. Jag lyckades självklart dra på mig feber och dålig mage i Douala så bussresan hem var den värsta hittills. Vi spenderade en regning dag och natt i Bamenda utan elektricitet men tur nog kom den tillbaka innan vi skulle vidare så att vi kunde ladda våra kameror och mobiler. Den 10 september var nämligen en speciell dag då kameror och även en filmkamera som Elle hade med sig från min mamma blev välanvända. Det var min och Clives bröllopsdag! Ja, vi har gift oss!

 

 

Det har varit mycket att tänka på inför vår stora dag och vi var rädda för att den inte skulle bli lyckad och att regnet skulle störa. Men lyckligtvis blev dagen bra, helt fantastisk faktiskt. Regnet föll som en välsignelse från himlen men av någon underlig anledning var det uppehåll vid de tillfällen som vi var ute. Festen höll på från 10 på morgon till gryningen dagen därpå och alla var nöjda, inte minst vi. Det ända negativa under dagen var att en tjuv slog till på morgonen när våra gäster sov. Han lyckades, innan han blev upptäckt, sno med sig pengar och en mobiltelefon. Han sprang från platsen men hann inte långt. Elle hade såklart lyckats fånga honom på bild och igår arrestera Clive och hans vän tjuven i Bamenda och tog honom till polisen. Hans bror har lovat att vi ska få tillbaka det som blivit stulet, annars väntar häktet för denna unge man.

 

Jag gillar lyckliga slut och förhoppningsvis får jag även nu ett lyckligt slut på mina magproblem. Läkarna har äntligen lyckats identifiera vad det är jag lider av och jag äter nu medicin mot amöba, en parasit.

 

Att ha Elle här på besök gör livet så mycket lättare och jag är otroligt glad och tacksam över att ha henne här. Jag måste bara säga att jag har världens bästa familj, mamma, kusin, vänner och man. Tack för att ni finns!

Det börjar bli lite varmare nu och solen har varit framme den senaste veckan men igår regnade det från klockan ett på eftermiddagen ända fram till morgonen.

Vi har äntligen fått tillstånd att utföra vårt projekt i primary och secondary schools i Mezam Division. Vi har även haft kontakt med The delegation of Women’s Empowerment and Family och Social Affairs för att kunna utbilda kvinnor och andra sårbara grupper i samhället om deras rättigheter.

 

Under veckan har vi igen spenderat några dagar i byn där matlagning och promenader stått högst på listan.

 

 

Konfliktlösning har även tagit upp en del av vår tid då en flicka i byn har på grund av sitt beteende hamnat i en situation då hennes pappa vägrar betala för hennes skolgång. Hon har smygigt ut på nätterna utan tillåtelse för att möta sin pojkvän och trotts att hon blivit tillsagt ett antal gånger så har hon upprepat sina handlingar. I oktober börjar skolan och flickan har skrivit och klarat sitt intagningsprov men nu vill inte pappan betala. Han anser att flickan bör stanna hemma under ett år och om hon ändrar sitt beteende kan han betala för nästa skolår. Jag pratade med flickan, vars dröm är att bli lärare, om att hennes handlingar idag påverkar hennes framtid negativt och om hon vill nå sina mål måste hon lyssna på sina föräldrar tills hon är stor nog att ta hand om sig själv. Vi pratade även om att det kan vara farligt att smyga ut på natten, om något händer henne och hon inte kommer hem vet vi inte var vi ska leta efter henne. Vi samtalade med pappan om andra alternativ än att låta flickan gå hemma under ett år, till exempel skulle hon kunna lära sig något praktiskt yrke istället. Jag tror att om de hindrar henne från att gå i skolan kommer problemet snarare växa och dessutom behöver hon en utbildning. Vi pratade läge och pappan lovade att tänka på saken. Det måste vara svårt att vara förälder, särskilt i ett land där skolavgifter är höga och lönerna är låga. Hur ska stora familjer ha råd att sända alla sina barn till skolan? Att ta del av denna konflikt fick mig även att reflektera över min egen tonårstid och jag inser att vara ung tjej är aldrig lätt, inte någonstans i världen.