Livet i Kamerun...

Det ar inte alltid malet som ar det viktigtaste utan sjalva resan. Jag mar som bast nar jag ar i rorelse. Det kan vara i en buss, bil eller pa okada. Eller att alltid ha nagot pa gang, standig utveckling.

 

Att resa i Kameun ar ett aventyr. Vi tog oss till Kumba med buss. En resa som brukar ta ca sex timmar men som for oss tog atta timmar denna gang. Chafforen stannade vid manga platser och akte desutom hela vagen till Douala for att sedan vanda tillbaka och ta oss till Kumba. Vid tva tillfallen glomnde han passagerarepa platser dar vi stannade och en kille fick aka efter bussen med okada. I slutet av resan borjade folk bli lite irriterade och det uppstod konflikter pa bussen. Jag kunde inte gora annat an att skratta fran mitt horn dar jag satt ihoptryckt. Vi kom tillslut fram till Kumba, trotta, men helskinade.

 

Varje gang jag kommer till Kumba ar det som att komma hem. Kumba var den forsta platsen jag bodde pa i Kamerun och jag trivs verkligen dar. Det var kul att traffa vanner och gamla kollegor igen men besoket vart inte sa langvarit.

 

Vi fortsatta till Limbe for att njuta av varmen och stranden, vidare till Douala och nu ar vi for forsta gangen i Kribi. Har ar det varmt men det flaktar friskt fran havet. Igar tog vi oss med bat via en flod till en pygme-by. Vi sag vattenfall, njot av farsk fisk och kopte konst. Vi avslutade dagen pa stranden och njot av havet tills solen gick ner.

 

Vi avslutar verkligen var resa i Kamerun pa basta satt och jag vet, med all sakerhet, att sa snart vi ar tillbaka i Sverige igen kommer jag att langta hem.